Minisemester i Danmark

Nya horisonter, nya miljöer, ny inspiration.

Vi brukar säga att Danmark ger inspiration. Bara att sätta sig i bilen och åka över Köpenhamnsbron ger den där känslan av semester och äventyr.

Så häromdagen stack vi iväg. Fyn och den lilla charmiga stan Faaborg var första målet. ”De fynske alper”, en liten ås med högsta höjd 128 möh, de underbara korsvirkeshusen, en öl i solskenet på torget, kyrkklockorna, de upplysta innergårdarna, promenad i kvällen med musiken från en pub – allt flöt samman i ordet hygge.Turen gick över till Jylland. Nu drogs vi verkligen ut mot havet. Där vid Västerhavets strand satte vi oss vid skulpturen ”Mennesket ved Havet”. Fyra vita män sitter och tittar bort mot horisonten, 9 meter höga fick de oss att känna ödmjukhet. Men så mäktigt. Inget skymde horisonten. Och det var mer än vi som ville känna på den stämningen.

Hvide sand lockade. Inte bara för TV-serien Vit sand utan känslan att köra bilen ut på sandrevet där det aldrig är långt till havet, där husen ligger i skydd av sanddynerna. I det lilla fiskeläget Hvide sand är det liv och rörelse, hamnen dräller av liv och fiskauktionerna lockar kunder långväga ifrån. En bit bort ligger den fyr som blivit riktigt berömd genom TV-serien. Känslan att sitta högt upp i klitterna och känna vinden från de stora haven och andas in den saltstänkta luften slår det mesta.Ribe var nästa mål. Danmarks äldsta stad, grundad av vikingar på 700-talet. Mysig och vacker med många korsvirkeshus och kullerstensgator. Varje kväll går lamptändaren genom stan och berättar om de gamla tiderna. När klockan slår åtta på kvällen sjunger tändaren en sång, samma sång som sjungits genom århundraden. Faktiskt en fin känsla, att det finns saker som är bestående.

På samtliga restauranger, hotell och affärer vi besökte kände vi att man hanterade det här med coronan på ett oerhört professionellt sätt. Så fick de här dagarna bli en känsla av att man kan börja leva lite mer som vanligt, men ändå med stor försiktighet och respekt.

Nu fortsätter vi att njuta av eftersommaren på hemmaplan.

Gula hus, korsvirkeshus. Faarup är en verklig pärla.
Tittade man in genom portarna såg man den ena fina gården efter den andra.
Nio meter höga är männen som tittar ut över havet.
Ännu en fyr som blivit mer än känd. Har en av de bärande rollerna i TV-serien Vit sand.
Varje kväll berättar lykttändaren om Ribes historia.

Nu är vår nya bil beställd

Vi har kört Peugeot 2008 under tre år och varit väldigt nöjda med den. Den kompletterade vår husbil på ett bra sätt. Nu har vi inte kvar husbilen och vi kommer att göra lite längre körningar med personbilen. Därför väljer vi en lite större bil den här gången. Så om tre månader räknar vi med att ställa en ny, grå-färgad, Peugeot 3008 GT framför garaget.

Provturen i dag kändes bra och vi hoppas få stor glädje av den nya bilen.

Peugeout 3008 GT, 180 hkr bensin, dragkrok.

När är havet som vackrast…?

När solen blänker och havet gnistrar? När stormen gör att havet ryter? När månen lämnar en silvergata över Skälderviken? När havet ligger där spegelblankt? När det är djupblått på väg mot turkos?

Frågan är svår att svara på… Också i kväll, en lite mulen och blåsig kväll, kan jag känna att havet är så vackert!

Så jag fortsätter att njuta.

Fars dag firas på Corona-sätt

En lyxig dag i all enkelhet blev det på Fars dag. Vi tog cyklarna ner till Nisse Hulths plats nedanför Lingvallen. Mirjam och Jonas, Ellie och Gustav hade några härliga eftermiddagstimmar med en sol som tittade fram. Klarblå himmel hade vi ovanför grillplatsen. Vi fick god eld men hade inget att grilla. Däremot smakade det gott med några äpple-muffins som vi värmde över elden.

Lyxigare än så här behöver det inte vara för att bli lyckat. Vi hade verkligen ”fönsterbord”, det var stilla och lugnt och två motorbåtar utnyttjade en av de sista höstdagarna och gjorde turer till Svanshall eller Arild. Och vi njöt.

Äntligen uppe i Åre

Höjdmätaren i min telefon förklarar varför vi känner oss svettiga. Turen Totthummeln runt i Åre tar oss rätt högt upp på berget. Men belöningen är stor, en vidunderlig utsikt möter oss. Och den friska luften och den klarblå himlen gör att allt känns så bra. Vi har flyttat vår karantän till Åre någon vecka. Vi är glada att vi kan bo i Isak Roth och Ulrika Roth hus i Björnenområdet. Härifrån gör vi våra utfärder och när vi blir trötta sitter vi och vilar och fascineras av Åresjön och fjällen.Många goda tips har vi att tillgå, inte minst genom att följa en av Åres största ambassadörer, Anna Jonsson. Hon inspirerar genom sina fina bilder och berättelser från Åre. Tack Anna!Så vi tror att de här veckorna kommer att gå snabbt. Carpe diem!

Ännu en födelsedag

Att fylla år i karantänstider blir ju inte som det brukar. Men trots mörka tider blev det ljusa dagar. För någon vecka sedan var ”storkusinerna” och ”småkusinerna” med sina familjer och gladde ofantligt. Ingenting kan väl vara större.

Och sen säger jag som jag gjort tidigare: Tack för alla hälsningar! Och när jag tänker på hälsningarna är det inte i första hand själva födelsehälsningen som gläder. Jag märker att varje liten hälsning gläder mig på det sättet att jag tänker på var och en av er. Speciella minnen och tankar kommer fram och det är med stor tacksamhet jag konstaterar att ni alla tillför mig så mycket av glädje, impulser och social stimulans. Stort tack att ni finns!

Felix, Elton, Gustav och Ellie gladde ”den gamle”.

Kan man leva på minnen…

Javisst, när jag sitter och går igenom gamla bilder och dagböcker från resorna med vår kära husbil så förstår jag vad minnen kan vara värda.

Tänk, när vi satt på kvällen utanför husbilen i mörkret nere vid Almensee i Bad Dürkheim. Syrsorna höll oss sällskap tillsammans med stearinljusen på bordet.

Eller när vi med motorbromsens hjälp slingrade oss ner för Trollstigen i Norge, ner till den väntande campingplatsen i Geiranger. Vi bodde nere vid fjorden och utanför låg lyxkryssarna.

Jag minns när vi irrade oss in på en smal gata i en italiensk stad och så kunde vi inte vända. Vi fick backa tillbaka. Inte många centimeter på varje sida och de italienska hemmafruarna stod i fönstren och hejade på.

Att stå på sandstranden i Omaha Beach och se platsen där 10.000-tals soldater landsattes på Dagen D för att befria Europa. Mäktigt.

Vi har utforskat många, många av Europas vinvägar i Tyskland och Frankrike. Vi har övernattat på vingårdar och cyklat genom vinfälten. Och vid andra tillfällen njuta av känslan att glida in i en av Tysklands små städer och njuta en öl i solen på torget.

Och minnen från odramatiska turer till Torsö i Blekinge och Vistorps hamn på Bjäre. Eller fricampandet i Brantevik på Österlen, vid världens vackraste boulebana. Mycket ofta har vi fått tillgång till naturnära platser och utsikter bättre än det förnämsta fönsterbord. Opretentiöst men ljuvligt.

Det gamla uttrycket att resorna börjar med planeringen hemma visade sig vara så sant. Njutningen började redan tidigt framför kartböckerna hemma i Skälderviken. Noggrant analyserat – men med friheten kvar. Vi kunde ändra rutten efter väder och upplevelser.

Massvis med minnen sköljer över oss.

Nu har vi sålt vår Pössl husbil.  En kombination av rätt tid att sälja, Corona-situationen och naturligtvis ekonomin. Nyfikenheten på andra typer av resor och äventyr gjorde också att vi tog beslutet att sälja.

Allt har sin tid och de 150 dagar och nätter vi varit ute på äventyr blir nu till minnen. Det har varit en underbar tid. Som nu omvandlats till minnesböcker och stor tacksamhet. Tacksamhet över allt vi fått vara med om och att inga olyckor drabbat oss ute på vägarna. Carpe Diem!

Känns tomt på garageuppfarten

I snart fem år har vår Pössl stått dag ut och dag in (utom när vi varit på resa) utanför vårt garage. I dag körde vi i väg husbilen till Pukavik i Blekinge, där vi en gång köpte bilen. Tanken är att vi efter ett stort antal nätter i bilen nu ska avyttra den.

Vi tycker att den står oanvänd rätt många av årets dagar och i dessa Corona-tider är det svårt för oss att åka i väg. Det gör att kostnaden blir rätt stor per övernattning. Vi fricampar inte så mycket utan tar in på gedigna campingplatser med god service eller någon fräsch ställplats. Men i dessa tider är det lite osäkert att vara på den typen av serviceplatser, där många människor samlas.

Vi får se de närmaste veckorna hur det blir med försäljningen. Vi har älskat vår Pössl, så det blir till att bearbeta detta och hitta på nya sätt att upptäcka platser och länder i framtiden.

Valhallsvägen för 50 år sedan

En septemberkväll 1968 gick jag och en 18-årig tjej nerför Valhallsvägen i Skälderviken. Jag tog hennes hand och det blev det första tafatta försöket att berätta att jag var kär i Louise. Genom hela livet har den 7 september varit en näst intill magisk dag. Vår gemensamma födelsedag…

I dag fyller 18-åringen 70 år. Louise har skänkt mig så mycket kärlek under alla år. Livet har gett oss så mycket, det har varit roligt och vi har kämpat tillsammans. Kärleken, visheten, spontaniteten, glädjen, musiken, yrkeskunskapen, nyfikenheten – allt formar sig till en väldigt ljus palett av färger.

Tack, älskade Louise, för mer än 50 år av kärlek.

Nya utflyktsmål i närområdet

Tänk vad Facebook och Instagram kan ge impulser till sådant man inte annars hade gjort. Två vänner har de senaste dagarna skrivit om Örjabäcken, som går mellan Ausås och Strövelstorp. Vi tänkte, dit måste vi åka. När så en god vän i går berättade om alla vitsippor längs bäcken så gjorde vi slag i saken. Och vilken upplevelse, den gamla kulturstigen mellan de två byarna är så fin.

Dit åker vi igen. Tänk vad de goda tipsen kan ge helt nya upplevelser.