Nu har Karl-Eric lagt ner klarinetten.

I mitten av 1980-talet fick vi nya grannar och det visade sig vara Klippanbor. Och inte nog med det, det var en av mina lärare på Realskolan i Klippan. Karl-Eric Winberg med sin fru Marja flyttade in och det beredde oss stor glädje. Jag beundrade honom en gång som lärare och kände att det var underbara grannar vi fick. Kloka, gedigna, sympatiska människor.

Jag har ett återkommande minne av Karl-Eric. Varje eftermiddag när han kom hem från sin skola samlade han samman sina tidningar och gick ut i trädgården och satte sig i sin gamla, fina Grythyttanstol och läste tidningarna utan och innan. Han var samhällslärare och historielärare och var vetgirig över allt som hände.

Tyvärr finns inte Karl-Eric hos oss längre. Han dog innan jul och i dag var det begravning i Helsingborgs Krematorium i Pålsjöskogen, Helsingborg. En väldigt fin begravning som leddes av Pernilla Dagerhem. Hela begravningen och eftersamlingen formades till en ljus och glad dag. Sorgen och saknaden finns där, men Karl-Eric själv hade berättat hur han ville ha dagen.

Ett ljust minne att bära med sig, både hans och Marjas liv och den här dagen.

Ovanpå kistan låg Karl-Erics klarinett. Han var riksspelman och musiken var en stor del av hans liv.
På bilden finns Karl-Erics klarinett tillsammans med spelmännens fioler.

Sjukhusbesök och sprittande musik.

På förmiddagen var jag iväg till Helsingborgs sjukhus för att göra en hjärtundersökning med scintigrafi. Det innebär att man sätter mig i hårt arbete och därefter sprutar in ett radioaktivt läkemedel i kroppen. Sen får jag vila och äta under en timme och därefter fotograferas hjärtat för att se hur det radioaktiva läkemedlet når fram till hjärtat.

Samma undersökning ska jag göra om en vecka, men då sprutas läkemedlet in när jag befinner mig i vila. Så ska man undersöka om det är någon skillnad.

Min spontana känsla när jag åker från sjukhuset är att jag än en gång har fått fantastisk hjälp och service av väldigt professionella yrkesmän. Det är något att vara tacksam för.

Efteråt åkte vi ner till Linnea & Basilika i gamla Kafferepets lokaler. En strålande lunch njöt vi av.

God mat och Skäldervikens citrus öl kändes bra.

På kvällen var det konsert i Helsingborgs Konserthus. Ibland har det varit lite dystra och svåra stycken men i kväll var det njutning från början till slut. Utöver Symfoniorkestern var det underbara violinisten Lara St John, född i Kanada. Hon har beskrivits som ”something of a phenomenon” av tidningen The Strad och som en ”highpowered soloist” av New York Times.

Så det var inte konstigt att applåderna aldrig ville ta slut.

I pausen smakar det bra med ett glas alkoholfri öl eller ett glas vitt vin.

Prioritering och minimalisering

Jag har läst mycket om minimalister. Folk som rensar i hemmet och väljer bort sådant som inte användes. Och ser till att det som användes lätt kan hittas. Allt ska leda till en större koncentration och mindre splittring. Och jag tror det är sant.

Därför har jag nu börjat prioritera bort en del saker för att kunna genomföra den här förändringen. Ingen, inte ens jag själv, vet hur lång tid förändringen kommer att ta, men ska jag vara realist räcker det inte med ett halvår utan ett år känns mer rimligt.

Det är ett spännande arbete jag går in i och jag är fylld av förväntan.

Jag har gått länge och retat mig på att proppskåpet längst in i gamla källaren ser tråkig ut utan lister kring skåpet. Nu satte jag upp det på listan.
Och även om det är längst in dit man går så sällan så känns det fräschare nu…

Nu är julen slut i lilla byn

En härlig tradition med Knutsfest i Skälderviken. Det är Skäldervikens byalag som håller i trådarna och får god hjälp av ICA Källan som bjöd på glögg och pepparkakor. Och tomten höll traditionen vid liv och gav gottepåsar till barnen.

Trots duggregn kom mycket folk till torget. Gull-Britt Rebbelstam såg till att alla sjöng med i de traditionella julsångerna.

Det är så viktigt med dessa enkla samlingar. Varje träff där byborna kommer samman bidrar till vår känsla för Skälderviken. Vi ska vara glada för dem som anordnar och jobbar med dessa arrangemang. Stort tack.

Händelserik dag

I dag fick vi vara med om två härliga händelser.

Det började med att Kristian Rimshult och hans Lovisa döpte sitt barn Dante i S:t Pauli kyrka i Malmö. Den fina kyrkan var nyrenoverad och det blev mycket sång och musik. En glädjens dag!

Efter dophögtiden åkte jag direkt till S:t Mikael i Ängelholm, där vår kör Mikaelikören övade inför seneftermiddagens julkonsert. Det var de traditionella julsångerna som stod på programmet och fick bilda en fin avslutning på julhelgen.

Mikaelikören har jag varit med i under drygt 20 år och har hela tiden betytt glädje och stor avkoppling. Vi är ett 40-tal sångare som tränar en gång i veckan.

Gott nytt år med byalaget

Det börjar bli en trevlig tradition att samlas i gamla hamnen i Skälderviken på nyårsdagen. Trots lite bistert väder kom ganska många ner till den förberedda grillen. Korven smakar som allra bäst ute i lite blåsigt väder…

Där borta vid Klitterhus ser vi vinterbadarna som skall hoppa i Skälderviken. Många åskådare fanns på plats. Det kändes lugnare att stå vid grillvärmen en sån här dag.

Unga entreprenörer inspirerar

Det är inte mycket som inspirerar mig mer än unga entreprenörer. I kväll har jag träffat några.

En underbar middag på Redimat i Helsingborg blev en upplevelse i sig. Smakerna, råvarukvaliteten, upplägget på tallriken som kändes som ett konstverk. Det är inte konstigt att restaurangen på många håll rankas nr 3 bland Helsingborgs ett par hundra restauranger. Men det var inte bara det…

Maja Larsson och Frida Granström möttes på restaurangskolan i Åre. De kände att det fanns gemensamma ambitioner och drömmar. Genom olika restaurangjobb kom de så småningom till Helsingborg och satsade på restaurangen Redimat. De ville testa nya idéer och satsningen har lyckats! De hittade ett läge som de kände för och gick in och köpte det. De satte sig i skuld – men trodde på sin sak.

Maja och Frida vill på olika sätt, bl.a. genom sin blogg Redimat, inspirera unga tjejer till att våga satsa på sina drömmar.

Jag måste säg att jag blir fylld av beundran över drivkraften hos dessa unga restaurangägare. 25 år gamla är de fyllda av kraft och visioner. Det blev en mycket inspirerande avslutning på en fin dag.

bsh

Lennart Rosdahl, en av de stora Skälderviksprofilerna

En stor Skälderviksprofil finns inte längre bland oss…


När vi flyttade till Skälderviken för snart 40 år sedan blev en av de första och största upplevelserna att komma i kontakt med vår granne Lennart Rosdahl och hans Sigbritt. De bodde inte här på vintern utan när värmen kom till vår by kom också ”fransmännen”, som vi sa. Då tutades i bilens signalhorn och ingenting blev som det varit.

Både Lennart och Sigbritt har under åren utstrålat så stor generositet och glädje. Från mitt arbetsrum har jag under alla år sett Lennart på väg ner till bryggan. När han inte var nere vid bryggan och badade så tog han sin cykel. Jag tror han kände alla! Han utstrålade enkelhet och värme och Skälderviken var för honom symbolen för frihet, fjärran från affärslivet i Paris. Vi hade förmånen att besöka Lennart och Sigbritt vid några tillfällen i Paris och det tillförde ytterligare en dimension.

Tillsammans med våra närmsta grannar har vi träffat Lennart och Sigbritt vid många fester, stunder där skrattet låg i luften och vi blandade franskan och svenskan i våra sånger. Minnena från alla sådana tillfällen lever kvar. Liksom den årliga festen på franska nationaldagen och Lennarts berömda gråärter. Enkel mat som blev till festmåltider!

Det går aldrig att återskapa atmosfären kring en färgstark person, men alla minnen som nu tränger fram understryker Lennarts person på ett så ljust sätt. Hans minne lever vidare!

Våra tankar går naturligtvis till Sigbritt och till Lars, Pierre och Erik med familjer. Vi lyser frid över Lennarts minne.

Bättre än ”köbetält”

I dag är en underbar trädgårdsdag.

Det är påsklov och vi får god hjälp av Ellie. När hon inte hjälper till i trädgården bygger hon ett hus där hon kan fika. Tänk att en gammal presenning, rullebör, trädgårdsverktyg, ett fårskinn och lite annat kan förvandlas till en mysig koja. Mycket bättre än köpetältet som ligger ute i garaget.

Men så har det ju varit i alla tider…

Ellie myser under den stora presenningen.

Boken slår ut

Jag undrar om någon konstnär skulle kunna komma på denna underbara färg? När boken slår ut står världen stilla ett ögonblick. Jag räknar tiden före boken och efter boken…


Tänk, den bruna naturen som har vilat sig över vintern och så plötsligt, just i dag, så vaknar den till liv. Och jag fattar ingenting, att det kan komma fram liv ur det som tycktes dött.

Ja, vad säger man. Jag får nog erkänna att jag blir tyst av förundran. Och ödmjukheten ökar.

nor