Ellie uppvaktades utomhus

För några dagar sedan fyllde Ellie 10 år och i dag firade vi henne. En stor, fin tjej. Det är alltid så roligt att få vara med på barnbarnens födelsedagar.

Det blev en lite annorlunda födelsedag med tanke på Corona-viruset. Eftersom både jag och Louise är i riskzonen får vi inte komma nära någon annan människa. Och därför tyckte vi det var bäst att ha presentöppningen utomhus. Tack vare att det var så fint väder med solsken så gick det alldeles utmärkt.

Stort tack, Ellie, och lycka till i framtiden!

Gammal vänskap håller

Redan i slutet på 1960-talet började vår vänskap med Gunnel Gudmundsson, redan dessförinnan hade Louise och Gunnel blivit vänner. Redan vid 14 års ålder fann de varandra och den vänskapen har sedan varat genom hela livet. Och glädjande nog finns jag och Gunnels man Mats med i det sammanhanget.

I dag hade vi förmånen att få vara med och fira Gunnels 70-årsdag. Gunnel och Mats bjöd oss till Bryggan i Höganäs, där vi blev bjudna på en härlig lunch. Och sedan fick vi möjlighet att sitta ner och berätta minnen för varandra. Det är mycket som hunnit hända under dessa drygt 55 år.

Tänk att vänskap kan hålla genom ett helt liv. Det är med stor ödmjukhet och glädje som vi känner detta.

Tack Gunnel och Mats för en härlig dag. Och många välgångsönskningar för kommande dagar!

Den här bilden får symbolisera glädjen i vår vänskap. Den är tagen vid mitt 60-årsfirande på Hjelmsjöborg.

49 år är väl ingenting att fira

Den 13 februari 1971 gifte Louise och jag oss i Väsby kyrka. Bilderna här nedanför visar oss när vi kommer till kyrkan. Vi körde dit i vår gamla Volvo PV 544. Det är många minnen som strömmar emot oss…

Därför satt vi i kväll och njöt av underbar utsikt över havet, en liten räkmacka och ett glas bubbel. 49 år är ändå en rätt lång tid och det är så otroligt mycket som hänt i livet. När man sitter så här och berör våra egna liv, föräldrar, barn och deras respektive, barnbarn, vänner, arbeten och fritid så fylls vi av tacksamhet. Och det är så skönt att bara sitta och lugnt meditera.

Nu kan jag ju säga att jag verkligen är lyckligt lottad som träffade Louise i slutet av 1960-talet, blev kär i henne och nu kan sitta här och blicka bakåt och framåt.

Det är mycket att vara tacksam för!!

Gustav har humor

Gustav och jag åkte i dag ut till Engelbrekts fruktodling i Södåkra. Bara det att komma in i försäljningslokalen ger ju en härlig känsla och Gustav fick prova tre sorters äpplemust och tre sorters äpplen. Jag frågade vilken must han tyckte var godast? ”Alla” blev det diplomatiska svaret.

Jag tänkte ta en bild och skicka hem till mamma och mormor och sa till Gustav att se nu lite glad ut när jag tar fotot så tycker mamma det är fint. Och då kommer Gustavs skådespelartalanger fram. Han tar på sig en min allt annat än glad och jag tar fotot.

Men just detta att han kunde hålla sig för skratt tyder ju på en viss talang. För när jag hade tagit fotot skrattade han igen…

Skogens guld

Tänk vad gammal vänskap kan hållas levande… Våra kära vänner Thorsten och Ingegerd Stjärnered från Östersund är nere på några dagars Skåne-semester. Och vi är glada att de hann med ett besök också hos oss.

Thorstens och min vänskap är sedan 60-70-talet och tidvis har vi inte träffats så ofta. Men det är fantastiskt med den här typen av vänskap. När vi träffas är det precis som det var i går. Det ligger många gemensamma minnen i botten och de poppar upp till ytan en sån här dag.

Det är mycket som avhandlas under några timmar och snart är det dags att vinka farväl för den här gången. Ett synligt minne är burken med hjortron från Jämtland. Vi sätter genast fantasin i rörelse och ska försöka hitta ett bra recept där ”skogens guld” lyser upp och ger guldkant till rätten.

Tack Thorsten och Ingegerd!

Nu har Karl-Eric lagt ner klarinetten.

I mitten av 1980-talet fick vi nya grannar och det visade sig vara Klippanbor. Och inte nog med det, det var en av mina lärare på Realskolan i Klippan. Karl-Eric Winberg med sin fru Marja flyttade in och det beredde oss stor glädje. Jag beundrade honom en gång som lärare och kände att det var underbara grannar vi fick. Kloka, gedigna, sympatiska människor.

Jag har ett återkommande minne av Karl-Eric. Varje eftermiddag när han kom hem från sin skola samlade han samman sina tidningar och gick ut i trädgården och satte sig i sin gamla, fina Grythyttanstol och läste tidningarna utan och innan. Han var samhällslärare och historielärare och var vetgirig över allt som hände.

Tyvärr finns inte Karl-Eric hos oss längre. Han dog innan jul och i dag var det begravning i Helsingborgs Krematorium i Pålsjöskogen, Helsingborg. En väldigt fin begravning som leddes av Pernilla Dagerhem. Hela begravningen och eftersamlingen formades till en ljus och glad dag. Sorgen och saknaden finns där, men Karl-Eric själv hade berättat hur han ville ha dagen.

Ett ljust minne att bära med sig, både hans och Marjas liv och den här dagen.

Ovanpå kistan låg Karl-Erics klarinett. Han var riksspelman och musiken var en stor del av hans liv.
På bilden finns Karl-Erics klarinett tillsammans med spelmännens fioler.

Ärlighet varar längst

I kväll stod det fiske på programmet. Visserligen hängde regnet i luften – men det är ju då fisken nappar…?

Farhad, Mohammed och jag cyklade ner till gamla hamnen. Vi hade packat med oss spinnspö och drag, håven lämnade vi hemma. Vi tränade lite på att kasta halvvägs ut på piren.

Längst ute på den norra pirarmen kastade vi nästan som proffs. Det dröjde inte länge förrän första makrillen högg. Den var lite för liten, så den gick tillbaka till Skälderviken. Men med oss hem hade vi fyra fina makrillar.

Nu ska vi rensa och filea dem och i morgon blir det stekt makrill, potatismos och lingon. Vi ser fram emot en festmåltid.

Det här kommer vi att göra om!

_______________________________

PS. Ärlighet varar längst. Vi är inte proffs ännu utan bredvid oss stod en skicklig fiskare från Skälderviken. Han var så snäll att han delade med sig till oss. Det är därför vi i morgon kan njuta av nyfångad makrill…

Glad bowlingdag

I dag hade jag anledning att vara extra glad!

Första kontakten med ett bowlingklot sedan jag skadade hälsenan i början av mars. Lite lekfull mjukträning kändes bra i dag och något av en lyckokänsla att vara igång igen.

Gänget jag spelade med bidrog naturligtvis till glädjen. Barnbarnet Ellie och kompisarna Farhad och Mohammed från Stockholm, som gästar oss en vecka, gjorde att en och en halv timme bara rann iväg. Tack för god match!

I och med att bowlingen kör igång nästa vecka känns det som en mjuk och fin övergång till sensommaren…