Grönt före och efter

Vi flyttade till vårt hus i Skälderviken 1982. Då var det en liten brun sommarstuga som sedan byggts till ett antal gånger.

När vi flyttade in i början av 1980-talet planterade vi en hel del växter bl.a. vid entrén till huset. Vi fick god hjälp av gode vännen Jan Unnerman, som ritade och förklarade.

Nu nästan 40 år senare har växterna ränt iväg. All skuld ska falla på mig, som inte sett till att de beskurits tillräckligt. Och därför var det oerhört roligt när Jan idag tittade hit och såg till att man bl.a. kan se entrédörren från gatan – och vi kan se vår bil på garageuppfarten.

Rotary har gett mig så mycket

I dag har jag fortsatt arbetet med att minimera det som inte är nödvändigt. Jag har sagt upp två medlemskap som jag inte utnyttjat. När det gäller Rotary har jag haft dålig närvaro de senaste åren och därför kom också det medlemskapet upp i mina tankar.

Jag var med och chartrade Ängelholm Luntertun Rotaryklubb 1979 och var med och chartrade Ängelholm Rönne Rotaryklubb 1997. Jag har under åren innehaft de flesta poster och funnit ett stort nöje i detta.

Rotary gör en stor insats för människor i hela världen, bl.a. har man varit med om att utrota Polio-sjukdomen.

Jag har dessutom under alla åren fått så mycket fina kontakter och en fin vänskap med många rotarianer.

Så när jag summerar engagemanget i Rotary känner jag att det skulle kännas svårt att säga upp medlemskapet. I stället får jag väl försöka bli lite mer aktiv.

Solen bländar vid havet

Efter att ha varit konstant mulet, så när som på någon enstaka dag, de sista månaderna känns det underbart att uppleva solvärmen och solljuset. Men som alltid gäller att ser det bra ut så gäller det att genast gå ut, för om två timmar kan det vara mulet igen.

Nere vid grillplatsen nedanför Lingvallen kändes krafterna i havet och samtidigt ger solstrålarna näring åt vårdrömmarna. Nu måste promenaderna komma igång…

Tre sorters bröd känns bra

Jag har börjat experimentera lite vad gäller brödbak. Ett bröd som jag tycker om är ett grahamsbröd med linfrö i och den fungerar fint både att baka och att äta.

I dag testade jag att baka Thorstens limpa (som jag fått av Thorsten Stjärnered i Östersund) och den smakade också bra. Finns mycket godsaker i form av solrosfrö och rågkross osv.

Det tredje brödet som jag vill variera med är ett grovt bröd. Och det ska jag baka i veckan. Det blir spännande.

Thorstens limpa känns läcker. Och naturligtvis finns inget socker i något bröd.

Gustav har humor

Gustav och jag åkte i dag ut till Engelbrekts fruktodling i Södåkra. Bara det att komma in i försäljningslokalen ger ju en härlig känsla och Gustav fick prova tre sorters äpplemust och tre sorters äpplen. Jag frågade vilken must han tyckte var godast? ”Alla” blev det diplomatiska svaret.

Jag tänkte ta en bild och skicka hem till mamma och mormor och sa till Gustav att se nu lite glad ut när jag tar fotot så tycker mamma det är fint. Och då kommer Gustavs skådespelartalanger fram. Han tar på sig en min allt annat än glad och jag tar fotot.

Men just detta att han kunde hålla sig för skratt tyder ju på en viss talang. För när jag hade tagit fotot skrattade han igen…

Jag har nästan glömt hur en sockerbit ser ut.

Tänk, det är ett antal år sedan vi hade bitsocker hemma. Jag kom på mig med att nästan ha glömt bort känslan att suga på en sockerbit. Eftersom jag måste hålla efter min diabetes är det ju inte aktuellt med socker.

I dag när vi rensade bland gamla silverskedar och annat som hör till det hittade vi också en liten ask i nysilver. Den var daterade 1916 och det stod Socker på den.

När jag studerade vidare upptäckte jag att den finns på Nordiska Muséet i Stockholm. Det visar sig att vid tiden för Första världskriget var sockret ransonerat och när man gick i väg på ett gille eller fest hade man den här lilla asken med sig. Den rymde fyra sockerbitar, lagom för kvällen.

”Sockerask, nysilver, trycklock; stämplar: Socker / 1916 / GAB / NS. Under krigsåren ransonerades sockret; var och en medhade sitt socker, när man gick på besök; dylika små askar tillverkades för detta ändamål; innehåller sockerbitar.”

Ja, en liten ask kan berätta mycket.

Koras söner i S:t Mikael

I kväll sjöng manskören Koras söner i S:t Mikael. Det är en av de körer som jag sjunger i och som tillför mig mycket. Sång överhuvudtaget är avkopplande och Koras söner är naturligtvis speciell på sitt sätt, eftersom det bara är män.

Vi har hållit på i två och ett halvt år nu och det är Per Anders Svedberg som leder kören. Enda kvinna är Cathrine Malmqvist som hanterar pianot eller flygeln med den äran.

Skogens guld

Tänk vad gammal vänskap kan hållas levande… Våra kära vänner Thorsten och Ingegerd Stjärnered från Östersund är nere på några dagars Skåne-semester. Och vi är glada att de hann med ett besök också hos oss.

Thorstens och min vänskap är sedan 60-70-talet och tidvis har vi inte träffats så ofta. Men det är fantastiskt med den här typen av vänskap. När vi träffas är det precis som det var i går. Det ligger många gemensamma minnen i botten och de poppar upp till ytan en sån här dag.

Det är mycket som avhandlas under några timmar och snart är det dags att vinka farväl för den här gången. Ett synligt minne är burken med hjortron från Jämtland. Vi sätter genast fantasin i rörelse och ska försöka hitta ett bra recept där ”skogens guld” lyser upp och ger guldkant till rätten.

Tack Thorsten och Ingegerd!

Ska jag verkligen kasta den?

I dag ställdes jag i en svår situation. Min ambition är att rensa bland allt gammalt och bara behålla det vi verkligen använder och vill ha. Och så kom jag till en gammal kär tavla.

När jag var ung fanns den på mitt rum och otaliga är de kvällar jag legat och tittat på den. Den är vackert sydd och motivet lockade min fantasi. Vart ledde den lilla bäcken eller stigen. Vad händer där bortom kröken.

Under många år har jag inte kunnat kasta tavlan – men nu är det dags. Jag måste inse att det inte är nödvändigt att spara allt som man håller av. Lite rationellt tänkande skadar inte.

Det tog emot, men nu är jag glad att det blir återvinningen nästa.

Nu har Karl-Eric lagt ner klarinetten.

I mitten av 1980-talet fick vi nya grannar och det visade sig vara Klippanbor. Och inte nog med det, det var en av mina lärare på Realskolan i Klippan. Karl-Eric Winberg med sin fru Marja flyttade in och det beredde oss stor glädje. Jag beundrade honom en gång som lärare och kände att det var underbara grannar vi fick. Kloka, gedigna, sympatiska människor.

Jag har ett återkommande minne av Karl-Eric. Varje eftermiddag när han kom hem från sin skola samlade han samman sina tidningar och gick ut i trädgården och satte sig i sin gamla, fina Grythyttanstol och läste tidningarna utan och innan. Han var samhällslärare och historielärare och var vetgirig över allt som hände.

Tyvärr finns inte Karl-Eric hos oss längre. Han dog innan jul och i dag var det begravning i Helsingborgs Krematorium i Pålsjöskogen, Helsingborg. En väldigt fin begravning som leddes av Pernilla Dagerhem. Hela begravningen och eftersamlingen formades till en ljus och glad dag. Sorgen och saknaden finns där, men Karl-Eric själv hade berättat hur han ville ha dagen.

Ett ljust minne att bära med sig, både hans och Marjas liv och den här dagen.

Ovanpå kistan låg Karl-Erics klarinett. Han var riksspelman och musiken var en stor del av hans liv.
På bilden finns Karl-Erics klarinett tillsammans med spelmännens fioler.