Gustav har humor

Gustav och jag åkte i dag ut till Engelbrekts fruktodling i Södåkra. Bara det att komma in i försäljningslokalen ger ju en härlig känsla och Gustav fick prova tre sorters äpplemust och tre sorters äpplen. Jag frågade vilken must han tyckte var godast? ”Alla” blev det diplomatiska svaret.

Jag tänkte ta en bild och skicka hem till mamma och mormor och sa till Gustav att se nu lite glad ut när jag tar fotot så tycker mamma det är fint. Och då kommer Gustavs skådespelartalanger fram. Han tar på sig en min allt annat än glad och jag tar fotot.

Men just detta att han kunde hålla sig för skratt tyder ju på en viss talang. För när jag hade tagit fotot skrattade han igen…

Jag har nästan glömt hur en sockerbit ser ut.

Tänk, det är ett antal år sedan vi hade bitsocker hemma. Jag kom på mig med att nästan ha glömt bort känslan att suga på en sockerbit. Eftersom jag måste hålla efter min diabetes är det ju inte aktuellt med socker.

I dag när vi rensade bland gamla silverskedar och annat som hör till det hittade vi också en liten ask i nysilver. Den var daterade 1916 och det stod Socker på den.

När jag studerade vidare upptäckte jag att den finns på Nordiska Muséet i Stockholm. Det visar sig att vid tiden för Första världskriget var sockret ransonerat och när man gick i väg på ett gille eller fest hade man den här lilla asken med sig. Den rymde fyra sockerbitar, lagom för kvällen.

”Sockerask, nysilver, trycklock; stämplar: Socker / 1916 / GAB / NS. Under krigsåren ransonerades sockret; var och en medhade sitt socker, när man gick på besök; dylika små askar tillverkades för detta ändamål; innehåller sockerbitar.”

Ja, en liten ask kan berätta mycket.

Koras söner i S:t Mikael

I kväll sjöng manskören Koras söner i S:t Mikael. Det är en av de körer som jag sjunger i och som tillför mig mycket. Sång överhuvudtaget är avkopplande och Koras söner är naturligtvis speciell på sitt sätt, eftersom det bara är män.

Vi har hållit på i två och ett halvt år nu och det är Per Anders Svedberg som leder kören. Enda kvinna är Cathrine Malmqvist som hanterar pianot eller flygeln med den äran.

Skogens guld

Tänk vad gammal vänskap kan hållas levande… Våra kära vänner Thorsten och Ingegerd Stjärnered från Östersund är nere på några dagars Skåne-semester. Och vi är glada att de hann med ett besök också hos oss.

Thorstens och min vänskap är sedan 60-70-talet och tidvis har vi inte träffats så ofta. Men det är fantastiskt med den här typen av vänskap. När vi träffas är det precis som det var i går. Det ligger många gemensamma minnen i botten och de poppar upp till ytan en sån här dag.

Det är mycket som avhandlas under några timmar och snart är det dags att vinka farväl för den här gången. Ett synligt minne är burken med hjortron från Jämtland. Vi sätter genast fantasin i rörelse och ska försöka hitta ett bra recept där ”skogens guld” lyser upp och ger guldkant till rätten.

Tack Thorsten och Ingegerd!

Ska jag verkligen kasta den?

I dag ställdes jag i en svår situation. Min ambition är att rensa bland allt gammalt och bara behålla det vi verkligen använder och vill ha. Och så kom jag till en gammal kär tavla.

När jag var ung fanns den på mitt rum och otaliga är de kvällar jag legat och tittat på den. Den är vackert sydd och motivet lockade min fantasi. Vart ledde den lilla bäcken eller stigen. Vad händer där bortom kröken.

Under många år har jag inte kunnat kasta tavlan – men nu är det dags. Jag måste inse att det inte är nödvändigt att spara allt som man håller av. Lite rationellt tänkande skadar inte.

Det tog emot, men nu är jag glad att det blir återvinningen nästa.

Nu har Karl-Eric lagt ner klarinetten.

I mitten av 1980-talet fick vi nya grannar och det visade sig vara Klippanbor. Och inte nog med det, det var en av mina lärare på Realskolan i Klippan. Karl-Eric Winberg med sin fru Marja flyttade in och det beredde oss stor glädje. Jag beundrade honom en gång som lärare och kände att det var underbara grannar vi fick. Kloka, gedigna, sympatiska människor.

Jag har ett återkommande minne av Karl-Eric. Varje eftermiddag när han kom hem från sin skola samlade han samman sina tidningar och gick ut i trädgården och satte sig i sin gamla, fina Grythyttanstol och läste tidningarna utan och innan. Han var samhällslärare och historielärare och var vetgirig över allt som hände.

Tyvärr finns inte Karl-Eric hos oss längre. Han dog innan jul och i dag var det begravning i Helsingborgs Krematorium i Pålsjöskogen, Helsingborg. En väldigt fin begravning som leddes av Pernilla Dagerhem. Hela begravningen och eftersamlingen formades till en ljus och glad dag. Sorgen och saknaden finns där, men Karl-Eric själv hade berättat hur han ville ha dagen.

Ett ljust minne att bära med sig, både hans och Marjas liv och den här dagen.

Ovanpå kistan låg Karl-Erics klarinett. Han var riksspelman och musiken var en stor del av hans liv.
På bilden finns Karl-Erics klarinett tillsammans med spelmännens fioler.

Sjukhusbesök och sprittande musik.

På förmiddagen var jag iväg till Helsingborgs sjukhus för att göra en hjärtundersökning med scintigrafi. Det innebär att man sätter mig i hårt arbete och därefter sprutar in ett radioaktivt läkemedel i kroppen. Sen får jag vila och äta under en timme och därefter fotograferas hjärtat för att se hur det radioaktiva läkemedlet når fram till hjärtat.

Samma undersökning ska jag göra om en vecka, men då sprutas läkemedlet in när jag befinner mig i vila. Så ska man undersöka om det är någon skillnad.

Min spontana känsla när jag åker från sjukhuset är att jag än en gång har fått fantastisk hjälp och service av väldigt professionella yrkesmän. Det är något att vara tacksam för.

Efteråt åkte vi ner till Linnea & Basilika i gamla Kafferepets lokaler. En strålande lunch njöt vi av.

God mat och Skäldervikens citrus öl kändes bra.

På kvällen var det konsert i Helsingborgs Konserthus. Ibland har det varit lite dystra och svåra stycken men i kväll var det njutning från början till slut. Utöver Symfoniorkestern var det underbara violinisten Lara St John, född i Kanada. Hon har beskrivits som ”something of a phenomenon” av tidningen The Strad och som en ”highpowered soloist” av New York Times.

Så det var inte konstigt att applåderna aldrig ville ta slut.

I pausen smakar det bra med ett glas alkoholfri öl eller ett glas vitt vin.

Prioritering och minimalisering

Jag har läst mycket om minimalister. Folk som rensar i hemmet och väljer bort sådant som inte användes. Och ser till att det som användes lätt kan hittas. Allt ska leda till en större koncentration och mindre splittring. Och jag tror det är sant.

Därför har jag nu börjat prioritera bort en del saker för att kunna genomföra den här förändringen. Ingen, inte ens jag själv, vet hur lång tid förändringen kommer att ta, men ska jag vara realist räcker det inte med ett halvår utan ett år känns mer rimligt.

Det är ett spännande arbete jag går in i och jag är fylld av förväntan.

Jag har gått länge och retat mig på att proppskåpet längst in i gamla källaren ser tråkig ut utan lister kring skåpet. Nu satte jag upp det på listan.
Och även om det är längst in dit man går så sällan så känns det fräschare nu…

Nu är julen slut i lilla byn

En härlig tradition med Knutsfest i Skälderviken. Det är Skäldervikens byalag som håller i trådarna och får god hjälp av ICA Källan som bjöd på glögg och pepparkakor. Och tomten höll traditionen vid liv och gav gottepåsar till barnen.

Trots duggregn kom mycket folk till torget. Gull-Britt Rebbelstam såg till att alla sjöng med i de traditionella julsångerna.

Det är så viktigt med dessa enkla samlingar. Varje träff där byborna kommer samman bidrar till vår känsla för Skälderviken. Vi ska vara glada för dem som anordnar och jobbar med dessa arrangemang. Stort tack.

Händelserik dag

I dag fick vi vara med om två härliga händelser.

Det började med att Kristian Rimshult och hans Lovisa döpte sitt barn Dante i S:t Pauli kyrka i Malmö. Den fina kyrkan var nyrenoverad och det blev mycket sång och musik. En glädjens dag!

Efter dophögtiden åkte jag direkt till S:t Mikael i Ängelholm, där vår kör Mikaelikören övade inför seneftermiddagens julkonsert. Det var de traditionella julsångerna som stod på programmet och fick bilda en fin avslutning på julhelgen.

Mikaelikören har jag varit med i under drygt 20 år och har hela tiden betytt glädje och stor avkoppling. Vi är ett 40-tal sångare som tränar en gång i veckan.