Kan man leva på minnen…

Javisst, när jag sitter och går igenom gamla bilder och dagböcker från resorna med vår kära husbil så förstår jag vad minnen kan vara värda.

Tänk, när vi satt på kvällen utanför husbilen i mörkret nere vid Almensee i Bad Dürkheim. Syrsorna höll oss sällskap tillsammans med stearinljusen på bordet.

Eller när vi med motorbromsens hjälp slingrade oss ner för Trollstigen i Norge, ner till den väntande campingplatsen i Geiranger. Vi bodde nere vid fjorden och utanför låg lyxkryssarna.

Jag minns när vi irrade oss in på en smal gata i en italiensk stad och så kunde vi inte vända. Vi fick backa tillbaka. Inte många centimeter på varje sida och de italienska hemmafruarna stod i fönstren och hejade på.

Att stå på sandstranden i Omaha Beach och se platsen där 10.000-tals soldater landsattes på Dagen D för att befria Europa. Mäktigt.

Vi har utforskat många, många av Europas vinvägar i Tyskland och Frankrike. Vi har övernattat på vingårdar och cyklat genom vinfälten. Och vid andra tillfällen njuta av känslan att glida in i en av Tysklands små städer och njuta en öl i solen på torget.

Och minnen från odramatiska turer till Torsö i Blekinge och Vistorps hamn på Bjäre. Eller fricampandet i Brantevik på Österlen, vid världens vackraste boulebana. Mycket ofta har vi fått tillgång till naturnära platser och utsikter bättre än det förnämsta fönsterbord. Opretentiöst men ljuvligt.

Det gamla uttrycket att resorna börjar med planeringen hemma visade sig vara så sant. Njutningen började redan tidigt framför kartböckerna hemma i Skälderviken. Noggrant analyserat – men med friheten kvar. Vi kunde ändra rutten efter väder och upplevelser.

Massvis med minnen sköljer över oss.

Nu har vi sålt vår Pössl husbil.  En kombination av rätt tid att sälja, Corona-situationen och naturligtvis ekonomin. Nyfikenheten på andra typer av resor och äventyr gjorde också att vi tog beslutet att sälja.

Allt har sin tid och de 150 dagar och nätter vi varit ute på äventyr blir nu till minnen. Det har varit en underbar tid. Som nu omvandlats till minnesböcker och stor tacksamhet. Tacksamhet över allt vi fått vara med om och att inga olyckor drabbat oss ute på vägarna. Carpe Diem!

Känns tomt på garageuppfarten

I snart fem år har vår Pössl stått dag ut och dag in (utom när vi varit på resa) utanför vårt garage. I dag körde vi i väg husbilen till Pukavik i Blekinge, där vi en gång köpte bilen. Tanken är att vi efter ett stort antal nätter i bilen nu ska avyttra den.

Vi tycker att den står oanvänd rätt många av årets dagar och i dessa Corona-tider är det svårt för oss att åka i väg. Det gör att kostnaden blir rätt stor per övernattning. Vi fricampar inte så mycket utan tar in på gedigna campingplatser med god service eller någon fräsch ställplats. Men i dessa tider är det lite osäkert att vara på den typen av serviceplatser, där många människor samlas.

Vi får se de närmaste veckorna hur det blir med försäljningen. Vi har älskat vår Pössl, så det blir till att bearbeta detta och hitta på nya sätt att upptäcka platser och länder i framtiden.

Valhallsvägen för 50 år sedan

En septemberkväll 1968 gick jag och en 18-årig tjej nerför Valhallsvägen i Skälderviken. Jag tog hennes hand och det blev det första tafatta försöket att berätta att jag var kär i Louise. Genom hela livet har den 7 september varit en näst intill magisk dag. Vår gemensamma födelsedag…

I dag fyller 18-åringen 70 år. Louise har skänkt mig så mycket kärlek under alla år. Livet har gett oss så mycket, det har varit roligt och vi har kämpat tillsammans. Kärleken, visheten, spontaniteten, glädjen, musiken, yrkeskunskapen, nyfikenheten – allt formar sig till en väldigt ljus palett av färger.

Tack, älskade Louise, för mer än 50 år av kärlek.

Nya utflyktsmål i närområdet

Tänk vad Facebook och Instagram kan ge impulser till sådant man inte annars hade gjort. Två vänner har de senaste dagarna skrivit om Örjabäcken, som går mellan Ausås och Strövelstorp. Vi tänkte, dit måste vi åka. När så en god vän i går berättade om alla vitsippor längs bäcken så gjorde vi slag i saken. Och vilken upplevelse, den gamla kulturstigen mellan de två byarna är så fin.

Dit åker vi igen. Tänk vad de goda tipsen kan ge helt nya upplevelser.

Vad var det som hände…?

Jag har många passioner i livet. En är att vara beredd när det första boklövet spricker fram. Jag är så fascinerad av skönheten, färgen och magin, att det kan komma något gott av det bruna bokträdet. Varje år har jag cyklat veckorna innan lövet kommer fram för att se när det är dags. Och då har jag fotograferat det och lagt ut.

Det är lite spännande att se hur lite det skiljer år från år:
20190407
20180420
20160415
20150419
20140411 (då hade jag en kommentar att jag nog aldrig sett dem så tidigt)
20130502

Men i år har jag helt missat det. Och när jag i dag tog den här bilden så konstaterar jag att jag 2020 blev några dagar sen.

Men jag släpper prestigen – skönheten finns där!

Ellie uppvaktades utomhus

För några dagar sedan fyllde Ellie 10 år och i dag firade vi henne. En stor, fin tjej. Det är alltid så roligt att få vara med på barnbarnens födelsedagar.

Det blev en lite annorlunda födelsedag med tanke på Corona-viruset. Eftersom både jag och Louise är i riskzonen får vi inte komma nära någon annan människa. Och därför tyckte vi det var bäst att ha presentöppningen utomhus. Tack vare att det var så fint väder med solsken så gick det alldeles utmärkt.

Stort tack, Ellie, och lycka till i framtiden!

En riktig Bristedt-vecka

Häromdagen var Mirjam på besök med sitt arbete ute i Catena Arena. Bl.a. fick de se när A-laget tränade. Eftersom en av Rögles stjärnspelare, Leon Bristedt, är vårt barn-barn Gustavs idol såg Mirjam till att få hans autograf. Till råga på allt sköt Bristedt en puck utanför isen som Mirjam också fick med sig hem till Gustav. En riktig lyckodag för honom!

I dag var det match mellan Rögle och Brynäs och jag fanns på plats som vanligt. Jag träffade Leon Bristedt och berättade att mitt barn-barn har honom som idol och att jag därför var intresserad av att ta ett foto av honom. Naturligtvis, blev svaret och jag fick själv vara med på ett hörn. Bilden ska naturligtvis levereras till Gustav.

Det som slår mig när jag träffar de här toppidrottsmännen utanför isen är vilka fantastisk människor de är. Sympatiska, vänliga, ödmjuka. Tänk att kunna kombinera dessa egenskaper med topprestationer i sin sport. Värda all beundran!

Stolt visar Gustav upp både autografen och pucken från Bristedt.
Lika stolt morfar.

Rögletröjan minner om ett stort engagemang

I dag var det begravning för Lennart Åkesson, en av de stora Rögle-profilerna. Jag och Rune Brännborn har haft så mycket med Lennart att göra under många år. Han var vår kontaktman till Rögle och för honom var ingenting omöjligt.

Utöver att Lennart spelade många år i Rögle och fått sin tröja hissad i taket så lade han ner hela sitt hjärta för klubben. Han kände alla och hade alltid ett gott ord att säga.

Vid kistan lade man från styrelsen ner en tröja och halsduk. Lennart har lagt ifrån sig dem men hans minne kommer alltid att lysa. Den typen av människor har vi alltför få av idag. Lennart är ett utropstecken som höjer sig över den stora massan. Vi är mycket glada över möjligheten att få lära känna honom.

R.I.P.

Blåsippan och våren

Vilken dag! I dag var det en ren njutning att beskära rönnarna på tomten.


Och blåsippan där nere under rhododendronbuskarna. ”Blåsippan ute i backarna står, niger och säger att nu är det vår”.
Jag träffade en dam från Skälderviken när jag lastade in grenarna i bilen. Vi var båda lyriska över solen och dagen. Jag tog upp min telefon och sa att här ska du få se. Jag hade tagit en bild på blåsippan i trädgården som jag ville visa henne.


”Jag kan inte se den, för jag är nästan blind” berättar hon. Och det tog mig hårt. Jag tar för givet att vi ska se vackra ting omkring oss. Men så är det inte.


Damen i solglasögon gjorde min dag. Tänk att kunna se allt det vackra runt omkring när nu vårsolen tittar fram… Tacksamheten blev tydlig inom mig.

Gammal vänskap håller

Redan i slutet på 1960-talet började vår vänskap med Gunnel Gudmundsson, redan dessförinnan hade Louise och Gunnel blivit vänner. Redan vid 14 års ålder fann de varandra och den vänskapen har sedan varat genom hela livet. Och glädjande nog finns jag och Gunnels man Mats med i det sammanhanget.

I dag hade vi förmånen att få vara med och fira Gunnels 70-årsdag. Gunnel och Mats bjöd oss till Bryggan i Höganäs, där vi blev bjudna på en härlig lunch. Och sedan fick vi möjlighet att sitta ner och berätta minnen för varandra. Det är mycket som hunnit hända under dessa drygt 55 år.

Tänk att vänskap kan hålla genom ett helt liv. Det är med stor ödmjukhet och glädje som vi känner detta.

Tack Gunnel och Mats för en härlig dag. Och många välgångsönskningar för kommande dagar!

Den här bilden får symbolisera glädjen i vår vänskap. Den är tagen vid mitt 60-årsfirande på Hjelmsjöborg.