Lennart Rosdahl, en av de stora Skälderviksprofilerna

En stor Skälderviksprofil finns inte längre bland oss…


När vi flyttade till Skälderviken för snart 40 år sedan blev en av de första och största upplevelserna att komma i kontakt med vår granne Lennart Rosdahl och hans Sigbritt. De bodde inte här på vintern utan när värmen kom till vår by kom också ”fransmännen”, som vi sa. Då tutades i bilens signalhorn och ingenting blev som det varit.

Både Lennart och Sigbritt har under åren utstrålat så stor generositet och glädje. Från mitt arbetsrum har jag under alla år sett Lennart på väg ner till bryggan. När han inte var nere vid bryggan och badade så tog han sin cykel. Jag tror han kände alla! Han utstrålade enkelhet och värme och Skälderviken var för honom symbolen för frihet, fjärran från affärslivet i Paris. Vi hade förmånen att besöka Lennart och Sigbritt vid några tillfällen i Paris och det tillförde ytterligare en dimension.

Tillsammans med våra närmsta grannar har vi träffat Lennart och Sigbritt vid många fester, stunder där skrattet låg i luften och vi blandade franskan och svenskan i våra sånger. Minnena från alla sådana tillfällen lever kvar. Liksom den årliga festen på franska nationaldagen och Lennarts berömda gråärter. Enkel mat som blev till festmåltider!

Det går aldrig att återskapa atmosfären kring en färgstark person, men alla minnen som nu tränger fram understryker Lennarts person på ett så ljust sätt. Hans minne lever vidare!

Våra tankar går naturligtvis till Sigbritt och till Lars, Pierre och Erik med familjer. Vi lyser frid över Lennarts minne.

Bättre än ”köbetält”

I dag är en underbar trädgårdsdag.

Det är påsklov och vi får god hjälp av Ellie. När hon inte hjälper till i trädgården bygger hon ett hus där hon kan fika. Tänk att en gammal presenning, rullebör, trädgårdsverktyg, ett fårskinn och lite annat kan förvandlas till en mysig koja. Mycket bättre än köpetältet som ligger ute i garaget.

Men så har det ju varit i alla tider…

Ellie myser under den stora presenningen.

Boken slår ut

Jag undrar om någon konstnär skulle kunna komma på denna underbara färg? När boken slår ut står världen stilla ett ögonblick. Jag räknar tiden före boken och efter boken…


Tänk, den bruna naturen som har vilat sig över vintern och så plötsligt, just i dag, så vaknar den till liv. Och jag fattar ingenting, att det kan komma fram liv ur det som tycktes dött.

Ja, vad säger man. Jag får nog erkänna att jag blir tyst av förundran. Och ödmjukheten ökar.

nor