Kan man leva på minnen…

Javisst, när jag sitter och går igenom gamla bilder och dagböcker från resorna med vår kära husbil så förstår jag vad minnen kan vara värda.

Tänk, när vi satt på kvällen utanför husbilen i mörkret nere vid Almensee i Bad Dürkheim. Syrsorna höll oss sällskap tillsammans med stearinljusen på bordet.

Eller när vi med motorbromsens hjälp slingrade oss ner för Trollstigen i Norge, ner till den väntande campingplatsen i Geiranger. Vi bodde nere vid fjorden och utanför låg lyxkryssarna.

Jag minns när vi irrade oss in på en smal gata i en italiensk stad och så kunde vi inte vända. Vi fick backa tillbaka. Inte många centimeter på varje sida och de italienska hemmafruarna stod i fönstren och hejade på.

Att stå på sandstranden i Omaha Beach och se platsen där 10.000-tals soldater landsattes på Dagen D för att befria Europa. Mäktigt.

Vi har utforskat många, många av Europas vinvägar i Tyskland och Frankrike. Vi har övernattat på vingårdar och cyklat genom vinfälten. Och vid andra tillfällen njuta av känslan att glida in i en av Tysklands små städer och njuta en öl i solen på torget.

Och minnen från odramatiska turer till Torsö i Blekinge och Vistorps hamn på Bjäre. Eller fricampandet i Brantevik på Österlen, vid världens vackraste boulebana. Mycket ofta har vi fått tillgång till naturnära platser och utsikter bättre än det förnämsta fönsterbord. Opretentiöst men ljuvligt.

Det gamla uttrycket att resorna börjar med planeringen hemma visade sig vara så sant. Njutningen började redan tidigt framför kartböckerna hemma i Skälderviken. Noggrant analyserat – men med friheten kvar. Vi kunde ändra rutten efter väder och upplevelser.

Massvis med minnen sköljer över oss.

Nu har vi sålt vår Pössl husbil.  En kombination av rätt tid att sälja, Corona-situationen och naturligtvis ekonomin. Nyfikenheten på andra typer av resor och äventyr gjorde också att vi tog beslutet att sälja.

Allt har sin tid och de 150 dagar och nätter vi varit ute på äventyr blir nu till minnen. Det har varit en underbar tid. Som nu omvandlats till minnesböcker och stor tacksamhet. Tacksamhet över allt vi fått vara med om och att inga olyckor drabbat oss ute på vägarna. Carpe Diem!