Tänk vad Facebook och Instagram kan ge impulser till sådant man inte annars hade gjort. Två vänner har de senaste dagarna skrivit om Örjabäcken, som går mellan Ausås och Strövelstorp. Vi tänkte, dit måste vi åka. När så en god vän i går berättade om alla vitsippor längs bäcken så gjorde vi slag i saken. Och vilken upplevelse, den gamla kulturstigen mellan de två byarna är så fin.
Dit åker vi igen. Tänk vad de goda tipsen kan ge helt nya upplevelser.
”Jag tror det finns en pulka på vinden”. Och vad fann jag…
Jag har inte velat kasta dem. Mina gamla skidor som väcker så mycket minnen. Träskidor med låg fästpunkt, bambustavar. Över 180 cm långa och utan stålkanter. Mina initialer JLO (Jan Lennart Ohlsson som jag hette på den tiden) är inristade i skidorna.
1966 var jag i ett ledarteam för en grupp ungdomar som åkte till Ånn i Jämtland. Det syns tydligt på den påklistrade lappen när de sändes hem med Statens Järnvägar. Skidorna gick över Krylbo, Hallsberg och Mjölby.
Vi hittade en pulka också, men det var skidorna som satte fart på fantasin…
Jag fick fram ett minne på Facebook, vad jag gjorde för 4 år sedan just i dag. Det var en bild från södra Öland. Jag står utanför fyren där nere. Och bildtexten var ”Långe Jan, det är han till vänster”. Själv stod jag till höger på bilden…
Men det som slog mig var att jag använde ett par väl ingångna joggingskor – och det värsta är att jag har använt de skorna fram till i dag. Jag har skaffat fina skor med de rätta ränderna på, jag har speciella walkingskor, och ändå har jag hela tiden envisats med att använda de gamla ingångna skorna.
Det har utvecklats en vänskap. Det gäller inte det yttre utan känslan av välbefinnande. Det är sånt man inte alltid kan se och ta på. Men det finns där.
Jag har fått påpekanden om att de börjar gå sönder och jag har väl förträngt detta. Men i dag såg jag det tydligt. Det var lite fuktigt på hinderbanan och jag kände hur vattnet trängde in i skorna. Och när jag tittade lite noggrant förstår jag mitt barnbarn som inte alls tycker det är roligt med de skorna.
Man behöver inte titta så noga. De här skorna skulle varit utdömda för flera år sedan.
Så nu är det bara att göra slag i saken. Vi tar dem med till Återvinningen och säger ett vemodigt farväl. Trots förälskelsen måste det ändå finnas en gräns. Det rör sig ju ändå bara om ett par skor.
Idag blev det en spontantur med Golden. Vi packade ner ett par kanelsnäckor och körde mot Västersjön. Vårt mål var norra sidan av Västersjön och då har vi fått tipset att det är bäst att komma österifrån för att mötena på de smala vägarna ska gå lite lättare.
Det är något speciellt med insjöar… Ett lugn lägger sig över platsen.
Därför körde vi bort mot Lärkeröd och tog vägen norr om Rössjön och sedan bort mot Västersjön. Det var inte det bästa vädret men det är en glädje att se alla friluftsmänniskor samlas uppe vid sjöarna. Ett otal grillplatser längs sjöarna var upptagna. Någon fiskade och någon satt bara i sin Brassestol med filtar omkring sig och njöt av utsikten över sjön.
Vi kokte en kopp kaffe (aldrig smakar kaffet så gott som i Golden) och njöt av den goda kanelbullen. Efter en liten middagsslummer gick vi en runda längs sjön och tog sen vägen över Hjärnarp hem.
Vår Golden flyter så fint in i landskapet.
Kontentan är att det är fantastiskt att ha sådan natur så nära oss. Det är bara att njuta.
I dag sjunde dagen i sträck på Hindervallen.
Morötterna i dag var ett krusbär längs banan och två körsbär från ett vildträd. Dessutom hade jag Ellie med mig och hon drog iväg mig.
Jag har inte tagit ett joggingsteg sen jag opererade höften. Det har gått sju år utan att jag vågat jogga. I dag tog jag de första stapplande joggingstegen… Stor seger!
Jag har haft svårt under en längre tid att ge mig ut på promenader eller cykelturer. Nu har jag tänkt ändra på det och känner att Hindervallen kan vara ett sätt att bryta trenden. Det känns så inspirerande att gå på de mjuka stigarna och nyfikenheten kommer i dagen. Vad döljer sig bakom nästa sväng…
I dag är det sjätte dagen i sträck som jag går Hindervallen. Måtte jag inte släppa greppet.
Det känns nästan som en belöning när de härliga vildhallonen dyker upp. Ett eller ett par hallon gör att jag får en liten kick att gå vidare. Tänk att så små saker kan ha så stor betydelse.
Hindervallen i Skälderviken. Lingvallen har gjort en fantastisk hinderbana i skogen. Varierande svårighetsgrad på träningen, men även om man bara går ett par km på banan så är det underbart. Jag säger stort grattis till Lingvallen och jag säger stort grattis till Skälderviksbor och kringboende. Verkligen värt att satsa på.
Barnbarnet Ellie tar sig elegant fram mellan däcken.
Det kan tyckas enkelt att ta sig över den här väggen. Men…
Och det som också är bra: Det är så billigt. Jag löser ett medlemskort i Lingvallen Gymnastikförening för 200 kr så får jag använda banan hur mycket som helst under ett helt år…
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.