Kategori: Minimalist

I upprensningen bland papper och annat så har jag nu kommit till att överföra diapositiv i mängd till min dator. Efter hand hittar jag rutiner för det och just nu går det jättebra.

När jag sitter här och sneglar på diorna så slår det mig att det är ett stycke historia jag sysslar med. Det är fascinerande att se de gamla bilderna, nu upp till 50 år gamla. Tänk vad mycket som hänt. Vi har fått barn och barnbarn, gamla vänner fladdrar förbi. En del av dem är fortfarande våra vänner.

Som tur är kan jag göra annat arbete under tiden jag håller på att scanna in diorna. Det är väntetid och då pysslar jag med annat. Det gäller att ha tålamod och göra arbetet målmedvetet. Jag har anslagit tid för detta och känner det fint att få rensa upp.

Under tiden gläds jag över alla minnen.

Tänk, det är ett antal år sedan vi hade bitsocker hemma. Jag kom på mig med att nästan ha glömt bort känslan att suga på en sockerbit. Eftersom jag måste hålla efter min diabetes är det ju inte aktuellt med socker.

I dag när vi rensade bland gamla silverskedar och annat som hör till det hittade vi också en liten ask i nysilver. Den var daterade 1916 och det stod Socker på den.

När jag studerade vidare upptäckte jag att den finns på Nordiska Muséet i Stockholm. Det visar sig att vid tiden för Första världskriget var sockret ransonerat och när man gick i väg på ett gille eller fest hade man den här lilla asken med sig. Den rymde fyra sockerbitar, lagom för kvällen.

”Sockerask, nysilver, trycklock; stämplar: Socker / 1916 / GAB / NS. Under krigsåren ransonerades sockret; var och en medhade sitt socker, när man gick på besök; dylika små askar tillverkades för detta ändamål; innehåller sockerbitar.”

Ja, en liten ask kan berätta mycket.

I dag ställdes jag i en svår situation. Min ambition är att rensa bland allt gammalt och bara behålla det vi verkligen använder och vill ha. Och så kom jag till en gammal kär tavla.

När jag var ung fanns den på mitt rum och otaliga är de kvällar jag legat och tittat på den. Den är vackert sydd och motivet lockade min fantasi. Vart ledde den lilla bäcken eller stigen. Vad händer där bortom kröken.

Under många år har jag inte kunnat kasta tavlan – men nu är det dags. Jag måste inse att det inte är nödvändigt att spara allt som man håller av. Lite rationellt tänkande skadar inte.

Det tog emot, men nu är jag glad att det blir återvinningen nästa.

Jag har läst mycket om minimalister. Folk som rensar i hemmet och väljer bort sådant som inte användes. Och ser till att det som användes lätt kan hittas. Allt ska leda till en större koncentration och mindre splittring. Och jag tror det är sant.

Därför har jag nu börjat prioritera bort en del saker för att kunna genomföra den här förändringen. Ingen, inte ens jag själv, vet hur lång tid förändringen kommer att ta, men ska jag vara realist räcker det inte med ett halvår utan ett år känns mer rimligt.

Det är ett spännande arbete jag går in i och jag är fylld av förväntan.