Minisemester i Danmark

Nya horisonter, nya miljöer, ny inspiration.

Vi brukar säga att Danmark ger inspiration. Bara att sätta sig i bilen och åka över Köpenhamnsbron ger den där känslan av semester och äventyr.

Så häromdagen stack vi iväg. Fyn och den lilla charmiga stan Faaborg var första målet. ”De fynske alper”, en liten ås med högsta höjd 128 möh, de underbara korsvirkeshusen, en öl i solskenet på torget, kyrkklockorna, de upplysta innergårdarna, promenad i kvällen med musiken från en pub – allt flöt samman i ordet hygge.Turen gick över till Jylland. Nu drogs vi verkligen ut mot havet. Där vid Västerhavets strand satte vi oss vid skulpturen ”Mennesket ved Havet”. Fyra vita män sitter och tittar bort mot horisonten, 9 meter höga fick de oss att känna ödmjukhet. Men så mäktigt. Inget skymde horisonten. Och det var mer än vi som ville känna på den stämningen.

Hvide sand lockade. Inte bara för TV-serien Vit sand utan känslan att köra bilen ut på sandrevet där det aldrig är långt till havet, där husen ligger i skydd av sanddynerna. I det lilla fiskeläget Hvide sand är det liv och rörelse, hamnen dräller av liv och fiskauktionerna lockar kunder långväga ifrån. En bit bort ligger den fyr som blivit riktigt berömd genom TV-serien. Känslan att sitta högt upp i klitterna och känna vinden från de stora haven och andas in den saltstänkta luften slår det mesta.Ribe var nästa mål. Danmarks äldsta stad, grundad av vikingar på 700-talet. Mysig och vacker med många korsvirkeshus och kullerstensgator. Varje kväll går lamptändaren genom stan och berättar om de gamla tiderna. När klockan slår åtta på kvällen sjunger tändaren en sång, samma sång som sjungits genom århundraden. Faktiskt en fin känsla, att det finns saker som är bestående.

På samtliga restauranger, hotell och affärer vi besökte kände vi att man hanterade det här med coronan på ett oerhört professionellt sätt. Så fick de här dagarna bli en känsla av att man kan börja leva lite mer som vanligt, men ändå med stor försiktighet och respekt.

Nu fortsätter vi att njuta av eftersommaren på hemmaplan.

Gula hus, korsvirkeshus. Faarup är en verklig pärla.
Tittade man in genom portarna såg man den ena fina gården efter den andra.
Nio meter höga är männen som tittar ut över havet.
Ännu en fyr som blivit mer än känd. Har en av de bärande rollerna i TV-serien Vit sand.
Varje kväll berättar lykttändaren om Ribes historia.

Rögletröjan minner om ett stort engagemang

I dag var det begravning för Lennart Åkesson, en av de stora Rögle-profilerna. Jag och Rune Brännborn har haft så mycket med Lennart att göra under många år. Han var vår kontaktman till Rögle och för honom var ingenting omöjligt.

Utöver att Lennart spelade många år i Rögle och fått sin tröja hissad i taket så lade han ner hela sitt hjärta för klubben. Han kände alla och hade alltid ett gott ord att säga.

Vid kistan lade man från styrelsen ner en tröja och halsduk. Lennart har lagt ifrån sig dem men hans minne kommer alltid att lysa. Den typen av människor har vi alltför få av idag. Lennart är ett utropstecken som höjer sig över den stora massan. Vi är mycket glada över möjligheten att få lära känna honom.

R.I.P.

Händelserik dag

I dag fick vi vara med om två härliga händelser.

Det började med att Kristian Rimshult och hans Lovisa döpte sitt barn Dante i S:t Pauli kyrka i Malmö. Den fina kyrkan var nyrenoverad och det blev mycket sång och musik. En glädjens dag!

Efter dophögtiden åkte jag direkt till S:t Mikael i Ängelholm, där vår kör Mikaelikören övade inför seneftermiddagens julkonsert. Det var de traditionella julsångerna som stod på programmet och fick bilda en fin avslutning på julhelgen.

Mikaelikören har jag varit med i under drygt 20 år och har hela tiden betytt glädje och stor avkoppling. Vi är ett 40-tal sångare som tränar en gång i veckan.

Gott nytt år med byalaget

Det börjar bli en trevlig tradition att samlas i gamla hamnen i Skälderviken på nyårsdagen. Trots lite bistert väder kom ganska många ner till den förberedda grillen. Korven smakar som allra bäst ute i lite blåsigt väder…

Där borta vid Klitterhus ser vi vinterbadarna som skall hoppa i Skälderviken. Många åskådare fanns på plats. Det kändes lugnare att stå vid grillvärmen en sån här dag.

Unga entreprenörer inspirerar

Det är inte mycket som inspirerar mig mer än unga entreprenörer. I kväll har jag träffat några.

En underbar middag på Redimat i Helsingborg blev en upplevelse i sig. Smakerna, råvarukvaliteten, upplägget på tallriken som kändes som ett konstverk. Det är inte konstigt att restaurangen på många håll rankas nr 3 bland Helsingborgs ett par hundra restauranger. Men det var inte bara det…

Maja Larsson och Frida Granström möttes på restaurangskolan i Åre. De kände att det fanns gemensamma ambitioner och drömmar. Genom olika restaurangjobb kom de så småningom till Helsingborg och satsade på restaurangen Redimat. De ville testa nya idéer och satsningen har lyckats! De hittade ett läge som de kände för och gick in och köpte det. De satte sig i skuld – men trodde på sin sak.

Maja och Frida vill på olika sätt, bl.a. genom sin blogg Redimat, inspirera unga tjejer till att våga satsa på sina drömmar.

Jag måste säg att jag blir fylld av beundran över drivkraften hos dessa unga restaurangägare. 25 år gamla är de fyllda av kraft och visioner. Det blev en mycket inspirerande avslutning på en fin dag.

bsh

Jag älskar tegelväggar…

Som gammal tegelbrännarson brukar jag säga att jag älskar tegelväggar. I dag fick den känslan sig en knäck…

Besöket i Auschwitz och Birkenau blev omtumlande, det visste vi. Ett sådant brott mot mänskligheten ska chockera.

Vi hade en fantastisk guide som inte lät känslan springa iväg utan sakligt berättade om nazisternas fruktansvärda försök till utrotning av judar, romer och olika grupper som inte var accepterade.

Ännu en dag är till ända i Krakow. En annorlunda dag, en skakande och oförglömlig upplevelse. Som mynnar ut i frågan: Har mänskligheten lärt sig något av historien…?

I morgon bär det norrut.

Lennart Rosdahl, en av de stora Skälderviksprofilerna

En stor Skälderviksprofil finns inte längre bland oss…


När vi flyttade till Skälderviken för snart 40 år sedan blev en av de första och största upplevelserna att komma i kontakt med vår granne Lennart Rosdahl och hans Sigbritt. De bodde inte här på vintern utan när värmen kom till vår by kom också ”fransmännen”, som vi sa. Då tutades i bilens signalhorn och ingenting blev som det varit.

Både Lennart och Sigbritt har under åren utstrålat så stor generositet och glädje. Från mitt arbetsrum har jag under alla år sett Lennart på väg ner till bryggan. När han inte var nere vid bryggan och badade så tog han sin cykel. Jag tror han kände alla! Han utstrålade enkelhet och värme och Skälderviken var för honom symbolen för frihet, fjärran från affärslivet i Paris. Vi hade förmånen att besöka Lennart och Sigbritt vid några tillfällen i Paris och det tillförde ytterligare en dimension.

Tillsammans med våra närmsta grannar har vi träffat Lennart och Sigbritt vid många fester, stunder där skrattet låg i luften och vi blandade franskan och svenskan i våra sånger. Minnena från alla sådana tillfällen lever kvar. Liksom den årliga festen på franska nationaldagen och Lennarts berömda gråärter. Enkel mat som blev till festmåltider!

Det går aldrig att återskapa atmosfären kring en färgstark person, men alla minnen som nu tränger fram understryker Lennarts person på ett så ljust sätt. Hans minne lever vidare!

Våra tankar går naturligtvis till Sigbritt och till Lars, Pierre och Erik med familjer. Vi lyser frid över Lennarts minne.

Bättre än ”köbetält”

I dag är en underbar trädgårdsdag.

Det är påsklov och vi får god hjälp av Ellie. När hon inte hjälper till i trädgården bygger hon ett hus där hon kan fika. Tänk att en gammal presenning, rullebör, trädgårdsverktyg, ett fårskinn och lite annat kan förvandlas till en mysig koja. Mycket bättre än köpetältet som ligger ute i garaget.

Men så har det ju varit i alla tider…

Ellie myser under den stora presenningen.

Boken slår ut

Jag undrar om någon konstnär skulle kunna komma på denna underbara färg? När boken slår ut står världen stilla ett ögonblick. Jag räknar tiden före boken och efter boken…


Tänk, den bruna naturen som har vilat sig över vintern och så plötsligt, just i dag, så vaknar den till liv. Och jag fattar ingenting, att det kan komma fram liv ur det som tycktes dött.

Ja, vad säger man. Jag får nog erkänna att jag blir tyst av förundran. Och ödmjukheten ökar.

nor

Blåsippan ute i backarna står…

Varje gång jag ser ett under på nära håll blir jag lika ödmjuk.

Under våra rhododendron-buskar har vi en liten, liten blåsippsplanta. I vinter har jag mer än en gång tittat till den och rafsat lite bland de vissna bladen. Och mer än en gång har jag konstaterat för mig själv, här finns inte liv.

Och så idag! ”Blåsippan ute i backarna står, niger och säger nu är det vår…” Det skakade om mig. Tänk att det ändå fanns liv och blommorna tittar fram för att glädja oss!

Blåsippan gjorde min dag.

rrem